Dagen då nazisterna kom till min stad

Jag satt framför dataskärmen igår och skrev en uppgift. Jag hade huvudet bland pluggböcker om vårdande, den lidande människan och palliativ vård. Högtalarna spelade skön pluggmusik, på ovanvåningen hörde jag min mamma, hon hade kommit för att ta hand om Isabella så att jag kunde plugga och Anna kunde gå till jobbet. Hon försökte få Isabella att äta men Isabella föredrog att bjuda hundarna på sin mat istället för att äta upp den själv. Jag får då ett mms; ”De där som satte upp affischer igår står framför ICA just nu” bilden som jag såg på min mobil föreställde 10 killar med sina karakteristiska grönvita flaggor med en uppåt pekande svart pil. Den banderoll några av dem höll löd: ”Nationalsocialistisk ZON”. En känsla av obehag och illamående svepte om mig, nazistiska - svenska motståndsrörelsen, smr - hade samlats. Jag fick snart veta att några vänner redan hade samlats där för att med ro markera smrs oönskade närvaro i vår stad. Jag var tvungen att ta mig dit, jag var tvungen att visa att det hat som dessa människor i den stunden höll på att sprida inte accepterades och att vi skulle stå där som representanter för människors lika värde, men framför allt var jag tvungen att stå där för Isabellas skull. För att visa att den värd dessa personer representerar inte ska vara den värld hon kommer att ta över efter mig, en värld som rangordnar människor efter genetik och som sätter nazisterna högst upp på en pyramid av hat och avsky till det annorlunda.

Väl på plats möttes jag av en blandning av känslor som dessa personer hade rört upp hos mina vänner. Vi var långt ifrån att vara den homogen grupp som nazisterna stod för. Vi var unga, gamla, mörka, bleka och med funktionsvariationer. Det enda jag förmådde mig att göra var att ge mina vänner, var och en av de, en kram. Det fick bli mitt (om möjligt något naiva) sätt att visa på de kontrasterna som våra grupperingar stod för. I ca 20 minuter stod jag där med mina vänner, vi alla oförstående till den ideologi vi hade framför oss, till de flygblad om hat som försöktes delas ut. När nazisterna marscherade iväg åkte jag hem med en ryggsäck fylld med tankar och känslor som jag inte riktigt kunde sätta i ordning.

Ännu en gång möts jag av en kontrast då jag öppnar dörren och mina hundar springer mot mig, viftandes på sina svansar och glatt skällandes. Jag tar av mig skorna, klappar de lite snabbt på huvudet och går till köket. Mamma sitter på golvet och leker med Isabella. Min dotter har nyss lärt sig att gå helt själv. När hon får syn på mig stannar hon till och ler med hela ansiktet och börjar ta några vaggande och ostadiga steg mot mig. Stannar till igen för att hämta in balansen men faller med ett litet duns med rumpan mot marken, tittar på mig och ler igen. Jag tar upp Isabella, håller om henne så hårt jag bara kan och med tankarna om det jag fem minuter tidigare varit med om viskar jag att jag älskar henne. Är det så här mina föräldrar kände inför mig när min far hade hotats till livet innan attentatet? Om det jag känner ens är en bråkdel av det de kände så…jag vet inte…jag finner inga ord…

Just nu känner jag mig kluven, rent känslomässigt så skulle jag vilja att nazistiska samlingar förbjöds men jag vet att det inte kan vara så, inte i ett samhälle som värnar om mötesfriheten. Hur mycket jag nu än avskyr tanken på det så måste de ha samma lagstadgade rätt att samlas för jag vill inte ha ett samhälle som sätter upp ramar för vilka som får eller inte får gruppera sig. Med det sagt så betyder det att jag har samma rätt att ifråga sätta deras ogrundade världsbild var gång de försöker sprida hat i min stad.

Tack till var och en av er som stod där igår, tack för att vi alla vågade visa våra känslor, tack till er som visade era tårar. Ja, nazisterna vill röra upp våra känslor men vi får inte glömma att det är just våra känslor som gör oss starka, det är vår förmåga att känna kärlek till en okänd person som är vår styrka. Det är våra känslor som förenar oss.