Ett sms som får mig att resa tillbaka i tiden

Varje 15e mars, oftast på morgonen, får jag samma sms fån min mamma och den tar mig tillbaka till 1991. ”Idag är det ännu ett år sen attentatet.”

Jag var åtta år och bodde i Lima, Peru. Jag gillade New Kids On The Block, hade ett litet hästsvans som Jordan Knight, hade stentvättade jeans, älskade att åka skateboard…ja, den där 80-tals skateboarden som var bred och hade broms, jag älskade Teenage Mutant Ninja Turtles och var grym på rockring. Jag brukade gå på målvaktsskola en gång i veckan men denna 15e mars gick jag inte på det, jag följde med mamma till körskolan. Jag kommer ihåg allting som hände sen, när jag satt där i klassrummet med henne ser jag på min vänstra sida att min morbror kommer in genom dörren, han är lite blek och jag kunde se att något hade hänt. Min mamma ställer sig upp och går mot honom, de pratar. Mamma kommer tillbaka till mig och vi går iväg. Vi sitter i en taxi, pappa har varit med om ett attentat. Vi är på ett sjukhus, jag minns att folk går kors och tvärs. Det är lite tumultartat och vi vet inte riktigt om pappa är där. I nästa minnessekvens sitter jag med min mamma i en ambulans, vi har hittat min pappa, vi ska åka till ett annat sjukhus. Jag sitter på min mammas vänstra sida, pappa ligger på en bår mitt emot, det är mörkt i ambulansen, jag minns att en arbetslampa är tänd över pappa. Han gör sitt bästa för att hålla mig vid gott mod, han skojar med mig och jag skrattar, lutar mig tillbaka bakom mamma så att han inte ser att jag inte är stark och gråter lite tyst. Vi kommer till sjukhuset, efter detta minns jag bara sekvenser av dagar som går. Jag fick reda på att min pappa hade varit med om ett bombattentat. En kurir hade lämnat ett kuvert till honom, pappa hade gått in till sitt kontor, öppnat det och sett att det rykte, kastat iväg det med sin vänstra arm samtidigt som det exploderade. Han blev den dagen av med sin arm och fick leva med splitter i ansikte och bål. Detta skedde på grund av hans arbete med mänskliga rättigheter i landet. Utföraren var militären, han som gav ordern var presidentens närmsta man. Jag fick bo hos en kusin till mig i några veckor under tiden min pappa blev bättre. Jag fick också reda på att vi skulle åka till Sverige. En månad senare landade vi på Arlanda, hämtades upp där och åkte vidare till Hallstahammars flyktingförläggning i väntan på att livet kunde ta sin början.

Jag är stolt över att säga att han 1991 fick motta ett då nyinstiftat pris från The German Association of Judjes som ges till advokater som riskerat sina liv i arbetet med mänskliga rättigheter. 1992 fick han motta Ludovic Trarieux internationella fredspris, ett pris som året innan mottogs av Nelson Mandela.

För tio år sen gick min pappa bort, jag önskar att han hade fått möjligheten att träffa min Anna och Isabella. Egentligen finns det inget bra sätt att avsluta detta inlägg men jag gör nog bäst i att göra det med ett citat från pappa. Dessa är de ord han upprepade om och om igen direkt efter attentatet:
”Que viva la vida carajo!” – Länge leve livet för i helvette!

Du är älskad av oss alla!