Typ en pappablogg: Tvåspråkighet, att lära Isabella svenska och spanska

Isabella är snart 9 månader och jag börjar lära mig hur hon kommunicerar fram sin vilja. Hon "jollrar" inte men blickar, gester och ljud (skrik) är hon en mästare på.
Anna och jag har vid några tillfällen pratat om våra tankar kring att lära henne två språk redan från början. Vi såg det som ganska skälvklart att hon skulle få med sig två språk hemifrån, Anna skulle prata svenska och jag spanska helt enkelt, det skulle inte bli någon större grej...trodde jag.
Det är ganska lustigt hur jag fungerar med min tvåspråkighet. Som liten har jag alltid pratat spanska hemma, det var nästan konstigt att prata på svenska med mamma men visst förspanskade vi vissa svenska ord när vi pratade, korv blev corvo, grilla blev girilar och så vidare. Jag har alltid räknat på spanska, alfabetet rabblar jag upp på spanska och så lägger jag på å, ä och ö i slutet, de gångerna jag ber så gör jag det på spanska (läs här om mina tankar kring religion). Samtidigt så tänker jag mestadels på svenska men bara när jag är i Sverige, skulle jag vara i Peru så tänker jag på spanska efter ett par dagar. Jag pratar än idag flytande spanska om så med en viss brytning, med vissa grammatiska felaktigheter och med vissa ord som faller bort. Med mamma är det fortfarande naturligast att prata spanska och om Anna och mamma är närvarande pratar jag svenska.

Knowledge baby!
Trots våra språkförbistringar är det skönt att
Isabella hjälper mig att plugga.

Och då kommer vi till Isabella. Jag trodde inte att det skulle bli några problem för mig att prata spanska med henne, jag trodde att det skulle komma lika naturligt som det är att prata med mamma, men där hade jag fel. Det blir som en mentall spärr när jag ska prata med henne på spanska, hjärnan säger liksom "Stop, stop, stanna! Spanska är inte rätt val, svenska ska det vara här så jag tar nu bort alla de spanska orden!". Spanskan känns helt plötsligt onaturligt och fel och jag vill inte att det ska vara så. Jag har försökt att tvinga mig förbi denna spärr men orden flödar onaturligt eller flödar inte alls, jag finner inget att säga och snart nog är jag tillbaka på svenskan. Idag är det lustigt nog Anna som pratar mest spanska med henne av oss två, och min mamma pratar bara spanska med Isabella. Jag hoppas jag kan jobba bort denna spärr, den är inte rolig för jag vill så gärna ge henne denna del av mig.